The End

Så har jag tagit mig igenom Joshua Ferris hyllade roman Then We Came to the End, och jag kan nog inte göra så mycket annat än att stämma in i hyllningskören. Det är en underhållande roman – ”hilarious” hävdar en blurb på omslaget – men det handlar inte om lättsmält underhållning. Som med all riktigt intressant humor handlar det om glättiga färger mot en betydligt mörkare bakgrund.

 

En intressant detalj är att boken har ett berättar-vi, något som inte är särskilt vanligt. För att vara ärlig kan jag inte komma på någon annan bok som använder sig av det här greppet, men det kanske säger mer om min bildning än om något annat. Det finns säkert någon besserwisser där ute som kan sammanställa en lista på böcker med vi-berättare.

 

Först störde jag mig på det här greppet, det kändes lite sökt, som om författaren ansträngt sig riktigt jävla hårt för att komma på en gimmick. Men i takt med att jag vände blad vande jag mig vid att bli tilltalad av detta ”vi” och jag började långsamt inse hur briljant det här var. (Det tar mig alltid lite tid att förstå sådana här saker, jag är lite långsam.) Om man har en roman som handlar om en grupp anställda på en stor reklambyrå som befinner sig på dekis, vilket berättarperspektiv skulle då kunna vara bättre? Nej, just det. Det är den enda rimliga lösningen. På en sådan arbetsplats – på de flesta arbetsplatser? – finns det inget jag, det finns bara ett vi. Eller jaget hamnar åtminstone i skuggan av detta vi. Företagsandan. När ett företag syftar på sig självt, visst använder det ordet ”vi”. ”Vi på Ericson sysslar med …”

 

Om ni inte fattar vad jag menar, läs Ferris bok. Läs den även om ni fattar vad jag menar.

Basmat

I helgen publicerade Svenska Dagbladet en trevlig intervju som Carl Reinholdtzon Belfrage gjort med Alex James. Mat är det nya svart.

Blandband

Rob Sheffields fantastiskt sorgliga, för att inte tala om underhållande, bok Kärlek är ett blandband finns nu i pocket (Månpocket) för alla dem som missade originalet för ett år sedan. Finns där pocketböcker säljs, dvs lite överallt.

Dagens Kulturnyheter

Även DN tycks gilla Alex James. Jan Gradvall har besökt Alex och hans får hemma i Cotswolds. Så här ser dagens förstasida av DN Kultur ut:

Höstläsning

Jag vet att det är bara augusti men vädret utanför mitt fönster menar att det är oktober. Och det gör mig egentligen inte så mycket. Jag tycker att hösten är en helt okej årstid. Ge mig ett gäng bra böcker och lite bra musik så klarar jag mig.

Men just på bokfronten ser det inte särskilt lovande ut inför hösten. Tvärtom har jag ett sug som inte kommer att kunna stillas. Jag går nämligen omkring och väntar på nya böcker från följande författare: Bret Easton Ellis, Alan Warner, David Mitchell.

Men ingen av dessa herrar släpper något nytt i höst. Den enda trösten är att Irvine Welshs Crime kommer att trilla ner på hallmattan vilken dag som helst, men i övrigt ser det onekligen mörkt ut. Ska jag bli tvungen att läsa om Glamorama och The Sopranos? Eller ska jag söka mig i helt nya riktningar?

Men det okända är ju en så läskig plats.

Mer Alex James

Hittade den här fina recensionen av Alex bok på Bokhora.

Inget annat sätt …

… heter Blur-basisten Alex James självbiografi och skulle väl kunna beskrivas som den tänkande människans svar på The Dirt. Förutom hedonism- och boken innehåller mycket sådant – filosiferar Alex om musik, beter sig som ett praktarsle, skaffar sig pilotlicens, finansierar en Mars-farkost, spelar in världens dyraste singel, blir bonde och pappa.

Dessutom innehåller boken mängder av lärdom som vi alla kan dra nytta. Exempel: Ät en morot för varje flaska champagne du dricker. På så sätt undviker du sura uppstötningar som ger en avskyvärd andedräkt.

Och eftersom Alex har brännt en miljon pund på champagne och kokain så vet han säkert vad han talar om … numera är han tydligen nykter.

Boken finns nu att köpa, t.ex. här eller här.

Omslagsbilden har Julian Opie skapat. Översatt boken har jag gjort.