En intressant detalj är att boken har ett berättar-vi, något som inte är särskilt vanligt. För att vara ärlig kan jag inte komma på någon annan bok som använder sig av det här greppet, men det kanske säger mer om min bildning än om något annat. Det finns säkert någon besserwisser där ute som kan sammanställa en lista på böcker med vi-berättare.

Först störde jag mig på det här greppet, det kändes lite sökt, som om författaren ansträngt sig riktigt jävla hårt för att komma på en gimmick. Men i takt med att jag vände blad vande jag mig vid att bli tilltalad av detta ”vi” och jag började långsamt inse hur briljant det här var. (Det tar mig alltid lite tid att förstå sådana här saker, jag är lite långsam.) Om man har en roman som handlar om en grupp anställda på en stor reklambyrå som befinner sig på dekis, vilket berättarperspektiv skulle då kunna vara bättre? Nej, just det. Det är den enda rimliga lösningen. På en sådan arbetsplats – på de flesta arbetsplatser? – finns det inget jag, det finns bara ett vi. Eller jaget hamnar åtminstone i skuggan av detta vi. Företagsandan. När ett företag syftar på sig självt, visst använder det ordet ”vi”. ”Vi på Ericson sysslar med …”

Om ni inte fattar vad jag menar, läs Ferris bok. Läs den även om ni fattar vad jag menar.

Rob Sheffields fantastiskt sorgliga, för att inte tala om underhållande, bok Kärlek är ett blandband finns nu i pocket (Månpocket) för alla dem som missade originalet för ett år sedan. Finns där pocketböcker säljs, dvs lite överallt.

Men just på bokfronten ser det inte särskilt lovande ut inför hösten. Tvärtom har jag ett sug som inte kommer att kunna stillas. Jag går nämligen omkring och väntar på nya böcker från följande författare: Bret Easton Ellis, Alan Warner, David Mitchell.

Men ingen av dessa herrar släpper något nytt i höst. Den enda trösten är att Irvine Welshs Crime kommer att trilla ner på hallmattan vilken dag som helst, men i övrigt ser det onekligen mörkt ut. Ska jag bli tvungen att läsa om Glamorama och The Sopranos? Eller ska jag söka mig i helt nya riktningar?

Men det okända är ju en så läskig plats.

… heter Blur-basisten Alex James självbiografi och skulle väl kunna beskrivas som den tänkande människans svar på The Dirt. Förutom hedonism- och boken innehåller mycket sådant - filosiferar Alex om musik, beter sig som ett praktarsle, skaffar sig pilotlicens, finansierar en Mars-farkost, spelar in världens dyraste singel, blir bonde och pappa.

Dessutom innehåller boken mängder av lärdom som vi alla kan dra nytta. Exempel: Ät en morot för varje flaska champagne du dricker. På så sätt undviker du sura uppstötningar som ger en avskyvärd andedräkt.

Och eftersom Alex har brännt en miljon pund på champagne och kokain så vet han säkert vad han talar om … numera är han tydligen nykter.

Boken finns nu att köpa, t.ex. här eller här.

Omslagsbilden har Julian Opie skapat. Översatt boken har jag gjort.

Som analys betraktat är det lite svagt, det är jag den förste att erkänna. Men jag har vägt mina ord på guldvåg och vartenda ett av dem är sant.

1. Rosa är en fånig färg. Svart och rött är mycket bättre.

2. Att använda engelska uttryck är puerilt. Tyska är bättre.

Så ligger det till: om ni vill föra ut ett budskap och vill att det ska tas på allvar då ska ni använda tyska och färgerna rött och svart.

Det är ju bara att tacka Expressen för denna lysande kulturjournalistik.

Jag var gycklarkungen i Soho och den främsta slynan på Groucho Club, den näst fullaste medlemmen i världens fullaste band. Men det var ingen katastrof. Det var en dröm som blivit sann. Jag bodde i det finaste huset i Covent Garden. Jag hade allas nummer, en raket på väg till Mars, två flygplan och en Damien Hirst-taxi. Tio år senare har allting förändrats. Jag dricker inte, tar inga droger och jag är gift. Jag bor på en gård i Cotswolds. Flygplanen har jag sålt, för nu har jag landat.

 

Den här självbiografin handlar om att ge sig av och sedan hitta hem. Det är berättelsen om en rock’n’roll-omslagspojkes resa från att drömma om att ha allt, till att verkligen ha allt och vilja ha mer. Det är en promenad genom högt och lågt i nittiotalets frodiga landskap. Det handlar om att växa sig större än man någonsin kunnat föreställa sig. Berättelsen börjar när jag föds och slutar här, när mina tvillingar gör entré.

Klart att man vill läsa den boken. Tro mig. Alex skriver också en underhållande och välformulerad blogg på Blurs hemsida. Fast han kallar det dagbok och han skriver mest om livet på landet och om osttillverkning. Läs bloggen och läs sedan boken. Mitt tips till dig.