Så har jag tagit mig igenom Joshua Ferris hyllade roman Then We Came to the End, och jag kan nog inte göra så mycket annat än att stämma in i hyllningskören. Det är en underhållande roman – ”hilarious” hävdar en blurb på omslaget – men det handlar inte om lättsmält underhållning. Som med all riktigt intressant humor handlar det om glättiga färger mot en betydligt mörkare bakgrund.
En intressant detalj är att boken har ett berättar-vi, något som inte är särskilt vanligt. För att vara ärlig kan jag inte komma på någon annan bok som använder sig av det här greppet, men det kanske säger mer om min bildning än om något annat. Det finns säkert någon besserwisser där ute som kan sammanställa en lista på böcker med vi-berättare.
Först störde jag mig på det här greppet, det kändes lite sökt, som om författaren ansträngt sig riktigt jävla hårt för att komma på en gimmick. Men i takt med att jag vände blad vande jag mig vid att bli tilltalad av detta ”vi” och jag började långsamt inse hur briljant det här var. (Det tar mig alltid lite tid att förstå sådana här saker, jag är lite långsam.) Om man har en roman som handlar om en grupp anställda på en stor reklambyrå som befinner sig på dekis, vilket berättarperspektiv skulle då kunna vara bättre? Nej, just det. Det är den enda rimliga lösningen. På en sådan arbetsplats – på de flesta arbetsplatser? – finns det inget jag, det finns bara ett vi. Eller jaget hamnar åtminstone i skuggan av detta vi. Företagsandan. När ett företag syftar på sig självt, visst använder det ordet ”vi”. ”Vi på Ericson sysslar med …”
Om ni inte fattar vad jag menar, läs Ferris bok. Läs den även om ni fattar vad jag menar.
